Ibland känns allt som om ingenting har hänt, det känns precis som vanligt.
Man kan då gå och undra varför man ska bli ensam och kvarglömd.
som en gammal nalleörn som nån har glömt på tåget eller nåt. Luddig och utsliten liggandes i ett hörn, slängd i en säck för att aldrig mera bli lekt med
.

Ibland känns allt helt hopplöst, man undrar då vad man har här att göra ska det vara så här, ska man verkligen gå och grubbla så här mycket över en person som har valt att lämmna en själv, gå och undra varför eller kanske om eller om vi hade gjort så här eller om vi aldrig hade träffats.

Men om vi aldrig hade träffats så hade jag ju aldrig upplevt allt det fina som jag nu har upplevt med den som jag alltid kommer att älska som jag alltid kommer att minnas, hon som alltid kommer stå på första plats i mitt hjärta, hon som har blivit min måttstock när det gäller alla kvinnor.
Alla individer är ju olika men det finns bara en som uppfyller alla mina kriterier och hon ska nu gå sin egen väg. hon vill pröva nåt nytt, se om hon kan klara sig själv, ha kul på egen hand.

Jag får väl lära mig att leva med det men det är inte så kul, inte så kul att stå kvar bland alla minnen som vi har skapat tillsammans, då är det nog lättare att flytta till nått nytt att få börja om från början, skapa egna minnen.

 Just nu så sitter jag i en lägenhet som VI fick tillsammans som Vi inredde efter vår smak som VI har haft kul i som VI aldrig har grälat i som VI har älskat som galningar i. Det är bara minnen som jag har delat med en person som jag har älskat och fortfarande älskar som kommer bli kvar.

Vi kom från en ganska liten lägenhet på 20 kvadrat  som vi hade bott i i tre år så ni kan ju förstå våran lycka när vi fick en tvåa på 63 kvadrat där det gick att vara, utan att sitta i knä på varandra, utan att behöva gå på toaletten för att få lite enskildhet. Nu kunde man ju till och med stänga en dörr om man ville vara lite själv. Jag trodde att den prövningen hade stärkt oss så pass myck så att vår kärlek var et okrossbar men så visade sig det att så var inte fallet.

 För har man ett jobb där man går och våndas varje dag så bryter snart hjärnan ihop, och man kanske inte ser en annan utväg än att flytta och göra slut istället för att lösa problemet där det har uppstått och då kan inte ens all kärlek i världen hjälpa personen i fråga .

 Då får man snällt se på när hon packar sina saker och flyttar ifrån en för det finns tydligen ingenting som kan få henne att ändra sina beslut.

Sen i och med att hon redan har sagt att hon inte kan leva med någon just nu gör ju att allt som man såg som framtid gick i spillror.

Jag hoppas att  hon kommer till insikt med att vi hade det ganska bra här tillsammans och att vi hittar en väg tillbaks till varandra, så vi kan fortsätta våran gemensamma vandring mot framtiden med barn och barnbarn och hus och bil och allt vad det innebär när hon är redo.

 En gemensam framtid med tjejen jag älskar och tycker om,  hon  som jag ser som mor till mina barn. Den bästa modern ett litet barn kan ha

Miss you