Kan man vara lycklig ensam, tror inte det, man kan inte känna riktig lycka utan att ha någon och dela den med, som upplever samma känslor som man själv gör vid det tillfället/tiden.

Har under en lång tid kännt den känslan men har nu blivit berövad den känslan, känslan av välmående och välbefinnande. Den är som bortblåst. Man kan få små pustar av den ibland iform av ord en smekning eller rentutav en liten puss.

Kommer alltid att minnas hur det var att vara lycklig, att skratta med någon som man delar allt med, både ont och gott. Att bli väckt mitt i natten av att nån har mardömmar, att få trösta och inge trygghet. Att vakna med nån som ser ut som ett troll men är lika glad för det. Att trampa runt i en massa tvätt som inte tillhör en själv. Höra ett kras från köket och orden därpå -Jag är bara söt, då kan man inget annat än å bara vara lycklig.

Nu blir det inget mera sånt, nu blir det ingenting. nu är man ensam.

Ensam vill jag inte vara lycklig  vet inte ens om jag kan eller orkar försöka.

Nån sa nån gång att man ska pröva allt minst en gång i livet, har väl gjort det.

Nu även prövat att vara lycklig, nu ska jag pröva olycklig ett tag. Man får se jag kanske trivs så.

Nån sa även att den enda som kan förändra människan är människan själv.

Det är fel, medmänniskan kan förändra människan också. Jag vet det för jag har råkat ut för det, jag sitter där nu, mitt i förändringen. Jag gillar inte det, att bli placerad nånstans där jag inte vill vara, där jag inte trivs, där allt känns dåligt.